Foto: Staffan Widstrand
I samband med den fransk-svenska forskningsdagen, den 10 november i Umeå, träffade Institut français de Suède den franska forskaren Coppélie Cocq. Hon är sedan 20 år verksam vid Umeå universitetet och är docent i samiska studier och i nordisk folkloristik, specialiserad på minoritetsstudier. Efter sin avhandling ”Revoicing Sámi narratives, North Sámi storytelling at the turn of the 20th century” (2008), började hon också forska om olika former av expressiv kultur. Hon är mycket intresserad av målen för hållbar utveckling.
- Är samarbete viktigt i vetenskaplig forskning?
Ja, jag tror att samarbete idag är nödvändigt för forskning. Det är viktigt att titta på vad som händer i ett kulturellt och historiskt sammanhang på lokal nivå, exempelvis när vi pratar om hållbara utvecklingsmål som är en global fråga. Vi måste koppla samman lokala och globala utmaningar. De två går hand i hand. När vi pratar om urfolksforskning är det viktigt att studera vad som görs på plats, exempelvis samernas förutsättningar i Sverige. De skapar också nätverk med andra urfolksgrupper, till exempel i Australien och Kanada. När det gäller miljöfrågor möter den samiska befolkningen samma problem som andra urfolksgrupper. De står inför samma utmaningar vad gäller exploateringar, landrättigheter, etc.
Följaktligen är det nödvändigt att detta nätverk även finns på forskarnivå. Man måste veta vad som händer på andra platser. Framför allt måste det finnas ett utbyte. Bara en person, eller en grupp forskare kan inte resa runt hela världen. Att skapa dessa utbyten, att träffas i samband med konferenser, på lokal, nationell eller internationell nivå är väldigt viktigt.
- Hur kan forskare delta i den offentliga debatten?
Det är en fundamental fråga. Jag menar att det är en prioritering när man talar om forskningens utveckling. Exempelvis pratas det mycket om finansieringarna som är baserade på antalet vetenskapliga publikationer. Dessa publikationer är viktiga för det vetenskapliga samfundet, men inte riktigt för att delta i den offentliga debatten.
Jag tror att forskare måste ha förutsättningar för att kunna göra det (att delta i den offentliga debatten). Det handlar också om “hur universiteten kan hantera det”, men jag tycker också att det är viktigt för oss att lära oss att kommunicera vår forskning på olika sätt. Nu kan vi använda olika visualiseringsmetoder eftersom vi har de tekniska möjligheterna att göra det. En annan viktig sak är att våga ta ordet. Jag tycker att vi forskare inom humaniora har en mycket viktig roll att spela.
I vår disciplin är vi tvungna att ha den där direkta kommunikation med publiken från början, med personerna som bidrar eller är direkt påverkade av vår forskning. Vi måste träna för att kommunicera, för att hitta anpassade kommunikationsmetoder (sociala medier, offentliga seminarier…). När jag arbetade med den samiska språkfrågan, fanns en konferens med lärare, språkfolk och forskare. Vi letar efter det bästa sättet att nå så många som möjligt och skapa kunskapsutbyte mellan olika grupper.
- Vad skulle du vilja säga till våra läsare?
Det är viktigt att alla röster blir hörda, så många röster som möjligt – både lokalt och globalt – och att vara medveten om att dessa uppfattningar påverkar hur vi letar efter lösningar för hållbar utveckling. Till exempel kan förhållandet till naturen, förhållandet till det sätt som vi förklarar vad som händer omkring oss, variera mycket. Det är inte bara politiker eller forskare eller affärsmän som har svaren. På lokal nivå har många mycket att säga och en form av kunskap som ska beaktas.
Jag tror att de olika formerna av kunskap, språk och kulturell kunskap är en rikedom som kan tas vara på mycket mer, och som måste beaktas för att uppnå våra globala mål för hållbar utveckling.
Läs mer:
Fransk-svensk forskningsdag 2017