Inom ramen för det svenska Choix Goncourt 2023/2024 utger Thobias Nilsson en litterär recension av Triste Tigre av Neige Sinno, utgiven av P.O.L, baserad på juryns diskussioner.
Tufft och smärtsamt är två ord som uttryckts av samtliga jurymedlemmar när de diskuterat verket Triste Tigre av Neige Sinno. I boken tar författaren sig an det svåra ämnet incest som hon fallit offer för under sin barndom. Med total ärlighet och uppriktighet beskriver Neige Sinno redan på första sidan, ocensurerat, de våldtäkter som hennes styvfar utsatt henne för. Inledningen går rakt på sak och drar omedelbart in läsaren i författarens smärtsamma värld.
Genom boken varvar författaren skildringar av sin barndom, sin ungdom och sitt vuxna liv med reflektioner kring hur och varför saker blev som de blev. Hennes akademiska sida och litterära kunskaper framgår av de romanutdrag, dikter och referenser till andra författare, som Vladimir Nabokov, Christine Angot och Annie Ernaux, som finns utspridda i boken. Hon använder sig av dessa referenser liksom av tidningsartiklar och brev för att sätta ord på en annars otänkbar historia.
Även om den svenska Choix Goncourt-juryn stundtals upplevde boken som förvirrande och psykologiskt utmanande var de ändå eniga om att läsningen var intressant och oerhört viktig i ett samhälle där tio procent av alla barn utsätts för incest. En av jurymedlemmarna uttryckte rentav att boken borde vara obligatorisk läsning för yrkesverksamma i kontakt med barn i kampen mot pedofili. Medan redogörelsen för händelserna endast upptar en mindre del av boken tillägnar Neige Sinno långa passager åt att analysera ämnet och händelserna ur en rad olika synvinklar. Hon målar upp en bild av våldtäktsmannen, hennes styvfar, för att förstå orsaken till hans handlingar. Hon sätter sig in i sin mors och halvsysters situation, för vem våldtäktsmannen även är hennes biologiska far, och berättar om reaktionerna från invånarna i hennes barndomsby. Hennes analyser är skrivna med stor klarsynthet och insikt och är både subjektiva och objektiva. Vid flera tillfällen påpekar hon att dessa analyser är starkt influerade av hennes erfarenheter. Trovärdigheten stärks ytterligare av att hon inte räds för att vara självkritisk och att hon inte försöker dölja ens sina mörkaste tankar för att måla upp en mer sympatisk bild av sig själv.
De olika infallsvinklar som författaren angriper ämnet från, i kombination med de litterära referenserna, gör boken något osammanhängande och utan en tydlig röd tråd. Detta ger oss tillgång till hennes innersta tankar och därmed möjligheten att följa hennes skrivande process. Under läsningen fick vi intrycket av att göra resan tillsammans med henne genom en psykologisk och kathartisk introspektion. Denna atypiska upplevelse har gjort det svårt för juryn att avgöra bokens genre. Det är varken en roman eller en självbiografi, men kanske en essä eller en memoar? Juryn funderar över hur den står sig i förhållande till de andra romanerna som tävlar i det svenska Choix Goncourt. Vad som är säkert är att oavsett hur boken kategoriseras så lämnar Triste Tigre ingen oberörd. Det är en bok vi varmt rekommenderar.